Way Out West

Det var inte bra - det var gudomligt.

Sprang snabbt ifrån jobbet för att se Kjellvander i fredags. Sedan malde det på. Det ena bandet bättre än det andra. Höjdpunkter som kan nämnas:
The National - Stod i öltältet och lyssnade men det rockade. Hårt.
Sigur Rós - En makalöst bra spelning som har fått dålig kritik, hur låter dem när de är bra?! För det här var grymt bra.
Broder Daniel - En rätt tam upplevelse tills Henrik Berggren hänger på sig gitarren och kickar ut de andra från scen och bränner av "No time for us", då blir det så där riktigt, riktigt bra.
Håkan Hellström - Levererar som alltid, men med lite extra känsla och närvaro den här spelningen
Neil Young - Vad kan man säga? Mannen är en legend. Han lever upp till det med. Han börjar med att rocka skiten ur oss för att sedan tar ner tempot med ett akustiskt parti som slår det mesta jag har hört i mitt 24-åriga liv. När Heart of Gold, Mother Earth och Old man ljuder över Slottskogen är det omöjligt, jag helt omöjligt, att inte tycka det är bra. Publiken, förövrigt festivalens största, står helt tysta. Han avslutar meed Rockin in the free world och som extra nummer en cover på A day in life. Legendariskt.