Offpist

Skråa, skråa, skråa. Tobbe & Jag skråar för allt vad vi är värda samtidigt som det förnöjda leendet man haft över läpparna de senaste dagarna bara blir bredare och bredare.
Vårsolen steker över vidderna. Rättar till gogglarna, knäpper väskan och kollar att transcievern är påslagen. Ett ordentligt stavtag och sedan iväg. Första svängen. Långsamt, försiktigt upp på kant känner hur snön sakta byggs upp under skidan. Sträcker upp innerbenet och slänger över kroppen in i nästa sväng. Slasket viner efter mina feta twintipskidor och jag känner hur innerskidan nästan skjuter snö mot mitt ytterben. Tar sikte på det lilla hoppet, landningen sitter perfekt efter en luftfärd på tre meter.
Ännu en dag i Mårtens. Ännu en dag på snö. Ännu en helt underbar dag.
Ibland undrar man om allt inte är en dröm som man snart kommer vakna ur.
Om jag haft tvivel på varför jag flyttade från betongen och hit är de tankarna bårtblåsta dagar som denna. Att förklara en känsla är svårt men på något sätt är det som att när man puttar skidorna över kanten är det som att tiden nästan står still. Allt fokus ligger på att hitta "den där" svängen.
Eller när skidorna och jag själv brutalt flyger över kanten på Mårtens Brant och adrenalinet bara rusar i kroppen finns det inget annat i världen man hellre vill göra än det man just gjort.

Imorron ska vi knata uppför Storsnasen om vädret tillåter. Det lär bli grymt.